Kapitel 1

Mormor hade sagt till mig att ringa en taxi för att hon inte kunde köra mig, för någon deckar-serie gick på TV:n tydligen, men jag orkade inte sucka och tjata så jag tog bara pengarna från hennes plånbok och stack ut.

Utanför porten hade det börjat snöa och det var säkert flera minusgrader kallt. Jag hade ringt en taxi för fem minuter sedan, så den kunde nog komma när som helst. Jag såg mig omkring i bostadsområdet. Lite längre bort från där jag stod vid vändplanen var det en sandlåda och två gungor. Där brukade jag vara med Joe när vi gick på lågstadiet efter skolan. Vi brukade mata änderna som var vid sjön, men vi var alltid så rädda för dom så vi stod vid det vita järnstaketet som gick från hamnen till ICA. Mormor var alltid snäll och gav oss fem brödskivor även fast brödet inte ens hade gått ut.

Mina tankar bröts tvärt när en taxibil lös med sina starka lampor i mitt ansikte och stannade vid vändzonen. Jag skyndade mig fram till bilen och klev snabbt in i den. En lukt av lädersäten och sliskig manparfym slog emot mig så att jag nästan spydde, så jag lutade mitt huvud lite nedåt i min halsduk så att jag slapp lukten och se en mordblick från taxichauffören med sitt kolsvarta hår som var bakåtslickat (alldeles för fult) och kanske så skulle han också öppna dörren och kasta ut mig rakt på vägen men det gjorde han inte, utan han stirrade buttert på vägen och svängde in mot Bromma Flygplats. Han stannade bilen utanför utgången och jag räckte fram kontanterna, vilket han blev väldigt sur över att jag inte hade kort, men han räckte fram växeln och jag klev ut i kylan, glad över att jag skulle träffa Joe igen, att få höra hans fina skratt, att få ha min hand i hans stora. Jag kände hur det pirrade som sockerdricka i min mage när jag klev in genom entrén. Ljudet av rullväskor ekade och stressade resenärer gick snabbt förbi. Jag tog upp den skrynkliga lappen som jag hade antecknat vilken gång Joe skulle komma till. B9. Det måste ha varit rakt fram. Jag gick med lätta steg, och många blev irriterade på mig och gick om mig och någon man i trettioårsåldern körde över min fot med sin rullväska men jag fortsatte att gå vidare mot Joe. När jag hade läst på säkert tusen upplysta skyltar som satt i taket hade jag kommit fram till alla taxichaufförer med skyltar och folk som strömmade ut ur flygplanet. Jag ställde mig vid en pelare och höll blicken koncentrerat på folkmassan. Jag letade spänt efter det kolsvarta, tjocka håret och de rostbruna ögonen. Till slut såg jag honom och så såg han mig och jag sprack upp i ett brett leende (jag hatar mitt leende eftersom jag har så jävla ful tandställning men jag sket i det, jag hade inte träffat Joe på flera veckor så mina tänder fick se Joe också). Jag rusade fram till honom och han var beredd med sina armar som jag sprang rakt in i och kramade honom. Han lyfte upp mig någon centimeter ovanför marken och snurrade runt. Jag skrattade och njöt av att känna doften av honom. ’’Jag har saknat dig så himla mycket Joe!’’ sade jag när jag var på marken igen. Han log och undrade hur jag kunde överleva utan honom. Jag svarade med ett lågt ’’jag har ingen jävla aning’’ och så kramade jag honom igen och lutade mig mot hans bröstkorg.

Många hade undrat flera gånger om Joe och jag var ett par.  Varje gång den frågan hade ställts hade vi båda lett brett och sagt ’’kanske det du’’, och fnissat. En gång så låtsades vi att vi var ihop, och då blev jättemånga tjejer avundsjuka på mig i trean. Joe och jag hade något som inte någon annan hade. Joe släppte mig och jag tänkte fråga om jag skulle hjälpa honom hem och packa upp. Men jag hann inte det. Joe vände sig om, och vinkade till sig en sjukt vacker tjej med långt, vågigt bäcksvart och tjockt hår, olivgröna ögon och sandfärgad hy. Ögonfransarna var långa, mörka och täta. Hon var lite småmullig och var klädd i ett par jeans och ett citrongult linne. Jag avundades så himla mycket phallnnes jag hade något som inteycket pett par jeans och ett citrongulter tjej med  mig i trean. Joe och jag hade något som inteå hennes gudomliga yttre att jag blev nästan grön, men jag log stelt och hälsade. ’’Hej, jag heter My. Vem är du?’’, sa jag i en så trevlig ton som möjligt. Hon hälsade tillbaks och sa med en accent som bröt på franska att hon hette Alice. Jag nickade. Joe såg lite smått nervöst på mig och sedan på Alice. ’’Eh … vill du följa med hem till mig My? Jag tänkte att jag kunde berätta om resan och så ...’’, sa han och försökte le. ’’Varför inte?’’, sa jag och ryckte på axlarna. Alice log brett och perfekt och började gå efter Joe med mig. Väskorna rullade över marmorgolvet på flyplatsen.

[från början]

Enda sedan jag var liten visste jag att min familj var inte normal. När Nadja blev hämtad av sin pappa så gjorde det ont inuti mig, att se deras lyckliga ansikten när hennes pappa sa ’’kom nu Nadja, så åker vi hem till mamma’’. Nadjas mamma jobbade alltid hemma, men hennes pappa kom ändå alltid och hämtade henne.

Ni undrar säkert varför det blev så här. Varför jag inte har någon mamma eller pappa, för det undrar alla.  Men som alltid blir mitt svar att jag har ingen aning, för det är sant. Eller jo, det har jag egentligen. Men det enda jag vet är att mamma tog livet av sig och pappa försvann. Varför vet jag inte.  Jag har försökt att komma på anledningen, men jag förstår ändå inte någonting även fast det finns hundratusen förklaringar.

Mitt liv består av tre frågor.

1.       Varför var mamma så otroligt hjärtlös att ta livet av sig när hon hade precis fått ett barn?

2.       Varför försvann pappa?

3.       Varför börjar bara mormor gråta så fort jag vill veta något som handlar om mamma?

Jag kände mig som en idiot när jag aldrig fick svar på dessa frågor. Men ändå fick jag aldrig något svar, någon hjälp, inte ens ett tecken.

Jag kommer ihåg den där sena sommarkvällen så väl, när mormor och jag satt ute på balkongen och såg på solnedgången. Jag var tolv år. Jag drack rabarbersaft som var alldeles för svag, och mormor hade bryggt sin kopp kaffe som hon inte drack den kvällen. Jag kommer ihåg hennes ord så väl. ’’My, jag måste berätta en sak.’’ Jag kommer ihåg att jag vände mig mot henne och hon liksom stirrade på mig så konstigt, som om att hon trodde jag var mamma. ’’Lova att aldrig försvinna från mig. Du är den enda jag har nu.’’, sade hon och grät tyst. Jag nickade och log, men tårarna rann ner för mina kinder ändå. Detta var kanske inte så konstigt, men jo, det var det. Mormor brukade vara en yta, aldrig kunde man tilltala henne utan att inte låtsats om att hennes dotter var död. För det var det ända hon tänkte på. Och jag kunde ändå inte sluta hata henne för att hon aldrig riktigt kunde älska mig.

Men jag hade Joe. Underbara, roliga, snygga Joe. Han skulle komma hem från New York ikväll, där han hade varit på språkresa med hans klass sedan två veckor tillbaka. Jag hade saknat honom så innerligt djupt att jag satt uppe en hel natt och läste hans brev han skickade för en vecka sedan om och om igen. Egentligen skrev han bara att han satt på Starbucks och drack kaffe och att han hade varit uppe i Empire State Building, men jag saknade honom så galet mycket, att jag säkert kunde bli kallad helt störd, och det kanske jag var.

Jag kommer ihåg första dagen på sexårs när hans namn ropades upp före mitt, och när mitt namn hade ropats upp log han med sitt Joe-leende (utan några framtänder) och frågade om vi skulle bygga ett torn av bara gula legobitar, och vi blev direkt bästa vänner för att han tyckte att jag hade fint rött hår och jag sa till honom att han hade världsfina ögon. Och även fast vi går i tvåan nu så kan jag fortfarande låtsats att vi är sex år igen ibland.