Kapitel 1

Kapitel 1

 

Mormor hade sagt till mig att ringa en taxi för att hon inte kunde köra mig, för någon deckar-serie gick på TV:n tydligen, men jag orkade inte sucka och tjata så jag tog bara pengarna från hennes plånbok och stack ut.

 

Utanför porten hade det börjat snöa och det var säkert flera minusgrader kallt. Jag hade ringt en taxi för fem minuter sedan, så den kunde nog komma när som helst. Jag såg mig omkring i bostadsområdet. Lite längre bort från där jag stod vid vändplanen var det en sandlåda och två gungor. Där brukade jag vara med Joe när vi gick på lågstadiet efter skolan. Vi brukade mata änderna som var vid sjön, men vi var alltid så rädda för dom så vi stod vid det vita järnstaketet som gick från hamnen till ICA. Mormor var alltid snäll och gav oss fem brödskivor även fast brödet inte ens hade gått ut.

Mina tankar bröts tvärt när en taxibil lös med sina starka lampor i mitt ansikte och stannade vid vändzonen. Jag skyndade mig fram till bilen och klev snabbt in i den. En lukt av lädersäten och sliskig manparfym slog emot mig så att jag nästan spydde, så jag lutade mitt huvud lite nedåt i min halsduk så att jag slapp lukten och se en mordblick från taxichauffören med sitt kolsvarta hår som var bakåtslickat (alldeles för fult) och kanske så skulle han också öppna dörren och kasta ut mig rakt på vägen men det gjorde han inte, utan han stirrade buttert på vägen och svängde in mot Bromma Flygplats. Han stannade bilen utanför utgången och jag räckte fram kontanterna, vilket han blev väldigt sur över att jag inte hade kort, men han räckte fram växeln och jag klev ut i kylan, glad över att jag skulle träffa Joe igen, att få höra hans fina skratt, att få ha min hand i hans stora. Jag kände hur det pirrade som sockerdricka i min mage när jag klev in genom entrén. Ljudet av rullväskor ekade och stressade resenärer gick snabbt förbi. Jag tog upp den skrynkliga lappen som jag hade antecknat vilken gång Joe skulle komma till. B9. Det måste ha varit rakt fram. Jag gick med lätta steg, och många blev irriterade på mig och gick om mig och någon man i trettioårsåldern körde över min fot med sin rullväska men jag fortsatte att gå vidare mot Joe. När jag hade läst på säkert tusen upplysta skyltar som satt i taket hade jag kommit fram till alla taxichaufförer med skyltar och folk som strömmade ut ur flygplanet. Jag ställde mig vid en pelare och höll blicken koncentrerat på folkmassan. Jag letade spänt efter det kolsvarta, tjocka håret och de rostbruna ögonen. Till slut såg jag honom och så såg han mig och jag sprack upp i ett brett leende (jag hatar mitt leende eftersom jag har så jävla ful tandställning men jag sket i det, jag hade inte träffat Joe på flera veckor så mina tänder fick se Joe också). Jag rusade fram till honom och han var beredd med sina armar som jag sprang rakt in i och kramade honom. Han lyfte upp mig någon centimeter ovanför marken och snurrade runt. Jag skrattade och njöt av att känna doften av honom. ’’Jag har saknat dig så himla mycket Joe!’’ sade jag när jag var på marken igen. Han log och undrade hur jag kunde överleva utan honom. Jag svarade med ett lågt ’’jag har ingen jävla aning’’ och så kramade jag honom igen och lutade mig mot hans bröstkorg.

Många hade undrat flera gånger om Joe och jag var ett par.  Varje gång den frågan hade ställts hade vi båda lett brett och sagt ’’kanske det du’’, och fnissat. En gång så låtsades vi att vi var ihop, och då blev jättemånga tjejer avundsjuka på mig i trean. Joe och jag hade något som inte någon annan hade. Joe släppte mig och jag tänkte fråga om jag skulle hjälpa honom hem och packa upp. Men jag hann inte det. Joe vände sig om, och vinkade till sig en sjukt vacker tjej med långt, vågigt bäcksvart och tjockt hår, olivgröna ögon och sandfärgad hy. Ögonfransarna var långa, mörka och täta. Hon var lite småmullig och var klädd i ett par jeans och ett citrongult linne. Jag avundades så himla mycket phallnnes jag hade något som inteycket pett par jeans och ett citrongulter tjej med  mig i trean. Joe och jag hade något som inteå hennes gudomliga yttre att jag blev nästan grön, men jag log stelt och hälsade. ’’Hej, jag heter My. Vem är du?’’, sa jag i en så trevlig ton som möjligt. Hon hälsade tillbaks och sa med en accent som bröt på franska att hon hette Alice. Jag nickade. Joe såg lite smått nervöst på mig och sedan på Alice. ’’Eh … vill du följa med hem till mig My? Jag tänkte att jag kunde berätta om resan och så ...’’, sa han och försökte le. ’’Varför inte?’’, sa jag och ryckte på axlarna. Alice log brett och perfekt och började gå efter Joe med mig. Väskorna rullade över marmorgolvet på flyplatsen.

RSS 2.0