Inledning [från början]

[från början]

Enda sedan jag var liten visste jag att min familj var inte normal. När Nadja blev hämtad av sin pappa så gjorde det ont inuti mig, att se deras lyckliga ansikten när hennes pappa sa ’’kom nu Nadja, så åker vi hem till mamma’’. Nadjas mamma jobbade alltid hemma, men hennes pappa kom ändå alltid och hämtade henne.

Ni undrar säkert varför det blev så här. Varför jag inte har någon mamma eller pappa, för det undrar alla.  Men som alltid blir mitt svar att jag har ingen aning, för det är sant. Eller jo, det har jag egentligen. Men det enda jag vet är att mamma tog livet av sig och pappa försvann. Varför vet jag inte.  Jag har försökt att komma på anledningen, men jag förstår ändå inte någonting även fast det finns hundratusen förklaringar.

Mitt liv består av tre frågor.

1.       Varför var mamma så otroligt hjärtlös att ta livet av sig när hon hade precis fått ett barn?

2.       Varför försvann pappa?

3.       Varför börjar bara mormor gråta så fort jag vill veta något som handlar om mamma?

Jag kände mig som en idiot när jag aldrig fick svar på dessa frågor. Men ändå fick jag aldrig något svar, någon hjälp, inte ens ett tecken.

 

Jag kommer ihåg den där sena sommarkvällen så väl, när mormor och jag satt ute på balkongen och såg på solnedgången. Jag var tolv år. Jag drack rabarbersaft som var alldeles för svag, och mormor hade bryggt sin kopp kaffe som hon inte drack den kvällen. Jag kommer ihåg hennes ord så väl. ’’My, jag måste berätta en sak.’’ Jag kommer ihåg att jag vände mig mot henne och hon liksom stirrade på mig så konstigt, som om att hon trodde jag var mamma. ’’Lova att aldrig försvinna från mig. Du är den enda jag har nu.’’, sade hon och grät tyst. Jag nickade och log, men tårarna rann ner för mina kinder ändå. Detta var kanske inte så konstigt, men jo, det var det. Mormor brukade vara en yta, aldrig kunde man tilltala henne utan att inte låtsats om att hennes dotter var död. För det var det ända hon tänkte på. Och jag kunde ändå inte sluta hata henne för att hon aldrig riktigt kunde älska mig.

 

Men jag hade Joe. Underbara, roliga, snygga Joe. Han skulle komma hem från New York ikväll, där han hade varit på språkresa med hans klass sedan två veckor tillbaka. Jag hade saknat honom så innerligt djupt att jag satt uppe en hel natt och läste hans brev han skickade för en vecka sedan om och om igen. Egentligen skrev han bara att han satt på Starbucks och drack kaffe och att han hade varit uppe i Empire State Building, men jag saknade honom så galet mycket, att jag säkert kunde bli kallad helt störd, och det kanske jag var.

Jag kommer ihåg första dagen på sexårs när hans namn ropades upp före mitt, och när mitt namn hade ropats upp log han med sitt Joe-leende (utan några framtänder) och frågade om vi skulle bygga ett torn av bara gula legobitar, och vi blev direkt bästa vänner för att han tyckte att jag hade fint rött hår och jag sa till honom att han hade världsfina ögon. Och även fast vi går i tvåan nu så kan jag fortfarande låtsats att vi är sex år igen ibland.

 

 



Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0